JZS.

I dessa sammanhang bör den fjärde väggen brytas ofta.
I alla fall på ett sätt som får den på andra sidan att reagera.
Men inte förstå, helt klart.

Efter att ha sett något tänkvärt rulla framför ens ögon (såklart á 90 min) så känns
den fjärde väggen ännu viktigare att bryta. Snarare krossa.
"Att vi är mer högtstående än apor" efterfrågas i slutet av de 90.
Frågan kvarstår.

Samtidigt som jag vill bryta någon slags fjärde vägg mellan dig och mig
känns det som att stressa genom glasgången igen
för att inte missa nästa
och för att inte strumporna ska bli alltför kalla.
Att gå utifrån det rummet och bära en remiss i handen som säger
"du har dålig syn, ring en optiker och skaffa brillor".
Att sitta för långt bak i salen och inte se de svarta tecken som skrivs på tavlan där framme.
Att ingen då förstod att "jag ser inte".

Samtidigt vill jag inte att den fjärde väggen ska växa sig ännu starkare till en skärm av plexiglas.
En ruta för mig att endast se igenom.
För nu har jag ju glasögon.

Och när jag någon gång tar av mig dem, anse mig då som disträ. Jag vill bara slippa se i de lägen.
Det finns ett läge då jag tar av mig dem. Det är när du ber om det och för att jag ska kunna se dig bättre
och för att de är i vägen och för att det då gör att vi kommer närmare varann.
Så nära, men ändå alltför långt borta.




Att vara eller att bara vara en vara av klara rim.
Är inte en fråga.
Det är inte ens ett påstående.
Det är bara en rad fylld av slentrianmässig tjo och tjim.