JZS.

Går ut i natten och vansinneskör. Har ingen destination, ingen plan.
Ringer dig, ringer en vän. Drar till min hemstads motstad och hämtar upp vännen. Vi tar en drive-in på Donken. Tjena, en cheese, en kanelbulle och en liten milkshake, vilken smak, skogsbär, var det bra så? Ja, tack.
Minusgrader ute gör att bilen kan kvaddas lättare i skarpa kurvor. Då ska man ta det lugnt. Växla ner och motorbromsa. Enkelt. Men bara kör, fortsätt framåt.
Att ensamt sitta i kupén och känna stolsvärmen och imman på rutorna. Känna ångesten över det antiklimax som infinner sig efter en händelserik vecka...
Inse hur bra man har det och hur dåligt man tar det.

Tänk om Ivar hade funnits. Hade jag varit den samme då?
Vem hade han varit? Som mig eller annorlunda?
Idag vill jag inte ha Ivar. Tänk om igen.
Tänk vad Ivar hade kunnat hitta på i dessa stunder.
Han ska få en huvudroll. Han ska bli som mig.
Ivar ska återigen få finnas. Jag ska ta tillbaka honom.



Vill inte vara offret. Jag gör mig själv till offret.
Jag var tvungen. I alla situationer.
Jag hade rätt, ni fel. Förstår inte vad det var ni tänkte på?
Jag "orkade" inte och blev "rädd" och "trött på". Det tyckte ni var löjligt.
Det är väl helt normalt när det känns som att allt vi pratar om är min bitterhet och er tröttsamhet. Vi känner väl för mycket naturlighet och självklarhet hos varandra.
Vi måste kunna leva mer genom lättsamhet och vår originella treenighet.





[Man måste lära sig nåt varje dag, nåt att inspireras av, nåt att bygga på, nåt att fundera på. Nåt som kan få en till utveckling, till nåt man vill. Såna dagar är varje dag.]